Debatten om statsstøtte til film har i Sverige – ligesom i Danmark – sviret gennem længere tid. En af årsagerne til dette er, at independent filmen har vokseværk i begge lande. For nogle år siden fremlagde det svenske nyhedsmagasin Fokus det ud fra optikken om, at filmene bliver bedre, hvis de ikke får statsstøtte. Pointen skulle være, at svensk indiefilm gennem en årrække faktisk var blevet repræsenteret på forskellige filmfestivaler, selvom filmen ikke var støttet af Svenska Filminstitutet. Instruktør og SFX-supervisor Sonny Laguna fra filmselskabet Stockholm Syndrome Film er også kritisk over for filminstituttet, men han fastholder også, at de indspiller indiefilm ganske simpelt, fordi det er nemmere end at gå gennem støtteordningerne.

I modsætning til flere andre indieselskaber i såvel Sverige som Danmark er Stockholm Syndrome Film et selskab, der er grundlagt på intentionen om at indspille spillefilm og ikke kortfilm. De indledte godt nok med kortfilmen Stranglehold (2007), der kan ses her, men har siden indspillet tre spillefilm: Madness (2010), Blood Runs Cold (2011) og Vittra (2013) – sidstnævnte er også udgivet under den engelske titel Wither. Alle tre film viser en fin stilsikkerhed, en stor forkærlighed til gysergenren, og beviser, at filmens egentlige udtryk ikke behøver at lide under smalle budgetter og færre teknologiske muligheder. Inspirationskilderne er velkendte instruktører som Sam Raimi, Peter Jackson og Eli Roth.

Sonny Laguna har indspillet kortfilm sammen selskabets to medejere David Liljeblad og Tommy Wiklund siden 15-årsalderen. Laguna fortæller dog, at det tog lidt tid at få rigtig styr på film- og fortælleteknikker. ”Det blev inte på fullt allvar förrän 2008, då vi spelade in vår första officiella långfilm Madness”, fortæller han. ”Efter det så har vi uppgraderat oss i allt från manusskrivandet till utrustning och bara fortsatt så.” Det eneste, de i dag ikke selv står for, er distribution af filmene. Ellers har de selv en finger med i spillet i alle kroge af produktionerne. Den endelige anerkendelse af selskabet kom, da SF-film i 2013 tog deres tredje spillefilm Vittra i distribution – en film, der inden da også allerede nød godt af, at den kendte svenske skuespiller Johannes Brost spillede en vigtig birolle i filmen.

Selvlærd er vellærd
Alle tre i selskabet arbejder med historien og manuskriptet, men de har alligevel en klar ansvarsfordeling, når det kommer til produktionen. ”Tack och lov gillar vi alla inte samma saker”, understreger Laguna, der karakteriserer sig selv som 97% selvlærd. Han peger på, at internettet har revolutioneret mulighederne for nye filmproducenter, fordi der er så megen informationsdeling derude. ”YouTube har varit min stora källa till inlärning”, fortæller han. Hen henviser også til, at andre independent filmskabere, der med stor passion og ikke kun et stort studie i ryggen, formår at skabe nævneværdige film.

Ifølge selskabets hjemmeside producerer Stockholm Syndrome Film ”high quality horror films”: ”Vi finner skräck intressant, för det var något som blev ett intresse i filmvärlden som tonåringar”, forklarer Laguna. ”Det fanns något förbjudet med att titta på en skräckfilm, särskilt om man var under 15 år gammal. Det finns så mycket man kan göra med den genren, så många vägar, man kan ta. Vi vill alltid utmana oss själva och inte göra samma typ av skräckfilm. Vi kommer inte alltid att göra skräck heller, men själva elementet av rädsla kommer nog dock alltid att finnas med.” Faktisk skiller filmene sig også ud fra mængden af skandinavisk independent film ved at være vellykkede og velproducerede.



For Laguna og Stockholm Syndrome er der også sammenhæng imellem at være et mindre independent selskab i et land, hvor filmbranchen er domineret af filminstitutionel støtte, og det at producere gyserfilm. Få svenske gysere har fået statsstøtte, hvilket er en klar parallel til dansk filmkultur. ”Skräck och svensk film för mig existerar inte”, polemiserer Laguna. ”Jag låter kanske bitter, men jag tror inte, det kommer se annorlunda ut om ens 10 år.” Derfor hænger det også sammen med selskabets status som indie i svensk film: ”Vi kan inte bli mer independent, än vi redan är i och med, att ingen utifrån någonsin gått in med en krona åt oss. Vi vill förstås ändra på det och kunna röra oss med en större budget. Men tappar vi kontrollen över våran vision, så blir det förstås svårare och mindre roligt att göra filmen.”

Meget tyder på, at skandinavisk film i stigende grad vil blive præget af independent produktioner. Men det er ikke alt godt, ifølge Laguna: ”Det verkar dock inte ha blivit lättare att tjäna pengar i Sverige. För mig är den svenska marknaden död, tyvärr. Det finns helt enkelt inte ett tillräckligt stort intresse för svensk film, om det inte är baserat på en känd bok eller är gjord för barn främst”, fortæller han. Derfor er sigtet med filmenes distribution også bredere end blot Sverige: ”Vårat mål är att slå igenom utomlands. Vi har inte någon speciell vision att göra svensk film. Vi gjorde Vittra på svenska, men den gick ändå bättre utomlands överlag, ekonomiskt. Trots att vi fick väldigt mycket positivt för den filmen i Sverige, så gav den inga stora intäkter åt oss”.

Laguna vil ikke alene give filminstituttet skylden for branchens tilstand, men på spørgsmålet om SFI’s rolle i svensk film er han klar i mælet: ”Absolut ingenting. En politiskt toppstyrd samling människor, som ger pengar till den, som stryker ordet kultur mest medhårs. Hade SFI vågat satsa mer på all möjlig film, så hade jag gärna sluppit vara independent, men som det ser ut nu så är så inte fallet”. Laguna ser også den svenske filmbranche indgå i et problematisk felt af vennetjenester: ”Det är min uppfattning med, att det är mycket svågerpolitik i det hela. Med Vittra hade vi chansen att bli nominerad till en guldbagge i kategorin make-up. Men vi blev inte det, trots att den var helt överlägsen de andra filmerna i just den kategorin. Vi fick en förklaring, att i stort sett så är det vänner till filmskaparna som röstar. Känner ingen till oss så bryr sig dom röstberättigade till guldbaggegalan inte om att kolla upp vad för filmer, som kommit under året.” Politisk topstyring og nepotisme skaber en svensk filmbranche med problemer, ser det ud til set fra den svenske indiefilm.

Derfor ser en produktion og finansiering for Stockholm Syndrome Film også noget anderledes ud end i en ’almindelig’ svensk film. Senest har de forsøgt med crowd funding til deres næste film: ”Filmen We are monsters är i slutändan helt självfinansierad med en mycket knapp budget. Vi fick i stort sett inte in en krona från våran fund raising-kampanj. Det är helt enkelt svårare än man tror att få in pengar på det sättet”, fortæller Laguna. I dansk film har instruktører som Kim Sønderholm og David Noel Bourke konstateret det samme. Det er ikke let at finde eksterne finansieringsmuligheder – heller ikke gennem publikum selv. Ifølge deres hjemmeside er de derfor nødt til at finansiere filmene ”with a reasonable budget”.

Det gælder også Vittra, der havde et smalt budget på 300.000 SEK., men det blev holdt lavt af, at de til tidligere produktioner havde indkøbt teknologi såsom kamera og computere. ”Vi vill förstås ha ökad budget till våra filmer, men en styrka med oss är, att vi har kunnat finslipa allt i produktionen själva och inte vara beroende av deadlines och andra människor, som vill styra oss. Men allt är på gott och ont. För mycket pengar kan man nog aldrig ha i en filmproduktion.” Det handler med andre ord også om selv at kunne styre den kreative proces i filmenes tilblivelse, og her er – trods det smalle budget – indievejen en produktionsmåde, der virker til at være appellerende, fordi den giver friere tøjler for filmskaberne selv.



Næste projekt We are monsters er på trapperne: ”I dagsläget finslipar vi det sista på våran nya drama/thriller/horror, We are monsters. Vi hoppas få den klar till den 15:e Oktober. Efter det så kommer vi slutföra ett manus vi påbörjat, men det står mellan det manuset och en annan filmidé, två väldigt brett skilda projekt. Vi får se vad framtiden bjuder på, men våran vision är att göra en fantastisk film härnäst, som bjuder på något alldeles extra”, forudser Laguna.

Indtil videre har film fra Stockholm Syndrome Film ikke været i dansk distribution. Det kan i princippet kun undre, fordi filmene burde have sit publikum. I Danmark findes også en subkultur, der vil være meget åben for velproduceret svensk horror.